Hur man ska vara finska

Dan Jørgensen (ni andra får också gärna läsa)

2020.10.27 19:48 Krexington_III Dan Jørgensen (ni andra får också gärna läsa)

Dan Jørgensen (ni andra får också gärna läsa)
EDIT: "KÄRA Dan Jörgensen" heter det såklart
Det här utmärkta inlägget i atomkraftsdebatten postades på /denmark för nån vecka sen av JPDueholm och jag tycker vi kan behöva den här typen av faktainjektion i den svenska debatten också, så jag översatte det. Jag är väl medveten om att jag inte är nån översättare, och texten är definitivt lite styltig pga detta - mina ursäkter, och jag hoppas att den ändå kommer någon till glädje. (Källorna kommer i kommentarerna.)
-----
Kära Dan Jörgensen
För en tid sedan såg jag en video på klimat-, energi- och försörjningsministeriets Facebook-sida.
I videon spenderade du 1 minut och 14 sekunder på att förklara varför vi inte borde ha kärnkraft i Danmark. Videon finns här:
https://www.facebook.com/klimaministeriet/videos/3827041500700123/
Kärnkraft är ett otroligt spännande ämne, och diskussioner om kärnkraft blir ofta mycket känslomässiga. Alla har en åsikt om kärnkraft. Tyvärr kryddas dessa diskussioner ofta med en god portion fantasi och seglivade myter. Jag skulle vilja försöka belysa dessa. Jag tycker inte att det är ett krav att du som energiminister i ett vindkraftsland måste vara expert på området. Jag påstår mig inte heller själv vara det. Men precis som du så älskar jag att läsa böcker och jag har läst mycket om denna otroligt missförstådda metod för energiproduktion. I grund och botten delar vi samma oro för framtiden när det gäller klimatförändringen som vi som människor står inför. Precis som du vill jag planetens och framtida generationers bästa. Om du vill vill jag visa dig hur kärnkraft kan vara en hjälp på vägen mot en ljusare framtid.
I din video gick du in på följande områden:
· Risken, här i meningen olyckor
· Kärnkraftverk som terroristmål
· Miljövinkeln, dvs. avfallet
· CO2-utsläpp under byggnationen
· Byggtid och pris
Jag skulle vilja få kommentera dessa punkter, men till skillnad från i din muntliga presentation kan jag inte göra det på fullt så kort tid. Det tar tid att komma till sakens kärna, men jag hoppas att du kommer att läsa ändå. Vi börjar med olyckorna.
Olyckor
I den civila kärnkraftens historia finns det tre olyckor som samtalet alltid går till: Three Mile Island, Chernobyl och Fukushima. Du får leta länge efter människor som inte har hört talas om ovanstående trio, men du får också leta länge efter människor som har lyckats bekanta sig med de verkliga hälsokonsekvenserna av olyckorna. Nu vrider vi först klockan 41 år tillbaka.
Three Mile Island - USA - 1979
Vid anläggningen i Three Mile Island i Pennsylvania ledde ett funktionsstört ventil- och styrsystem enligt United States Nuclear Regulatory Commission [1] tekniker vid anläggningen att missförstå vad som pågick. Som ett resultat av ett mekaniskt och mänskligt fel inträffade en partiell härdsmälta. Olyckan resulterade i en stor räkning till anläggningens ägare, men hade ingen hälsomässig betydelse för befolkningen i området. De fick sig dock en förskräckelse. De cirka 2 000 000 invånarna i området utsattes för 0,01 millisievert (mSv) strålning på grund av de radioaktiva ädelgaser som släpptes ut. Som jämförelse ger en röntgen av bröstkorgen 0,06 mSv, dvs. 6 gånger mer. Anledningen till att konsekvenserna inte blev större var att reaktorn hade en reaktorinneslutning. En sådan är gjord av 1,5 meter tjock armerad betong och syftet är att hålla de saker som vi inte vill ha ut bland oss ​​människor om saker går fel, på insidan.
Det mest olyckliga var tidpunkten. Olyckan hände samtidigt som filmen "The China Syndrome" med Jane Fonda i huvudrollen visades på biografer. Filmen handlade om en olycka vid ett kärnkraftverk. Reaktorhöljet vid anläggningen fungerade som avsett, men det glömdes delvis i panikvågen. Olyckan ledde till ett antal förbättringar i branschen: nya säkerhetsprotokoll, bättre utbildning av personal och ett antal tekniska förbättringar vid fabrikerna.
Tjernobyl - Ukraina - 1986
Tjernobylanläggningen var en bristfällig sovjetisk dröm; ett enormt prestigeprojekt för Sovjetunionen. Anläggningen hade 4 RBMK-1000-reaktorer, en grafitmodererad reaktordesign som konstruerades på rekordtid utan särskild hänsyn till säkerheten.
Det var en mycket tveksam design som aldrig skulle ha godkänts i väst, och värst av allt, det var en reaktordesign utan ett reaktorhölje som på Three Mile Island. Istället låg en 1000 ton tung stålplåt ovanpå reaktorn [2].
Den felaktiga utformningen, en kultur av att mörka säkerhetsbrister och ett brett spektrum av operatörsfel resulterade i den värsta kärnkraftsolyckan i den civila kärnkraftens historia. Stålplattan ovanpå reaktorn blåstes av och stora mängder radioaktivt jod-131 och cesium-137 släpptes ut i atmosfären.
Enligt FN: s vetenskapliga kommitté för effekter av atomstrålning (UNSCEAR) [3] dog 2 till följd av explosionen. Av räddningspersonalen fick 134 akut strålsjuka. Av de 134 dog 28 inom den första månaden. Under perioden från olyckan till 2005 dog 20 från ovanstående grupp. Resten utvecklade därefter hudproblem och gråstarr. Inte alla dödsfall har direkt samband med strålning.
Mellan 1986 och 2005 registrerades mer än 6 000 fall av sköldkörtelcancer bland invånare i Vitryssland, Ryssland och Ukraina, vilket kan vara direkt kopplat till strålningsexponering vid tidpunkten för olyckan. Dödligheten för denna form av cancer är lyckligtvis extremt låg, och av de mer än 6 000 som fick diagnosen cancer dog 15 stycken under en period av 25 år.
Enligt professor Gerry Thomas från Imperial College London [4] består strålningen från olyckor främst av alfa- och beta-strålning från jod-131 och cesium-137. Alfastrålning kan stoppas av ett papper men blockeras också av huden. Betastrålning kan man skydda sig mot genom att gå inomhus och stänga fönstren. Jod-131 och cesium-137 är skadliga att inta. Detta kan undvikas genom att inte dricka mjölk från kor som har betat i de förorenade områdena, liksom att inte äta mat från närområdet.
Orsaken till den kraftiga ökningen av sköldkörtelcancer efter olyckan var jod-131-kontaminering i mjölk. Om myndigheterna hade varnat invånarna i området att inte dricka den starkt kontaminerade mjölken, delat ut jodtabletter i tid och bett befolkningen att stanna inomhus, kunde konsekvenserna av olyckan ha varit betydligt mindre.
Enligt UNSCEAR registrerades ingen ökning av andra cancerformer eller sjukdomar som kan orsakas av strålskador. Det fanns heller ingen ökning av fosterskador. De c:a 6 000 000 invånare i de drabbade områdena utsattes för 9 mSv-strålning under en period av 25 år. Detta motsvarar den mängd strånlning som erhålls från en CT-scanning på ett sjukhus under några minuter.
I olyckan förstördes reaktor nummer 4 vid anläggningen. Trots detta fortsatte anläggningen att producera el i ytterligare 14 år fram till december 2000, då den sista reaktorn stängdes av politiska skäl. Sedan 1986 har människor arbetat i området, som idag är en turistmagnet.
Tjernobyl var utan tvekan en katastrof för de inblandade och 65 liv förlorades. Antalet är dock mycket lägre än vad de flesta tror. Strålningens hälsokonsekvenser kunde i de flesta fall ha undvikits helt om myndigheterna hade vidtagit rätt försiktighetsåtgärder. Olyckan blev ett enormt psykologiskt trauma för de över hundratusentals människor som var tvungna att flytta för att aldrig kunna återvända hem.
Fukushima - Japan - 2011
11 mars 2011 var en särdeles dålig dag i Japans historia. Först drabbades landet av den fjärde största registrerade jordbävningen i världshistorien, sedan av en tidvattenvåg som på vissa ställen mätte upp till 38 meter och slutligen en tredubbel härdsmälta vid Fukushima Daiichi-anläggningen.
Till kraftverkets försvar måste det sägas att det inledningsvis klarade jordbävningen. Den automatiska avstängningsproceduren startade, men tyvärr översvämmade den efterföljande, 13 meter höga, tidvattenvågen nödgeneratorerna. Dessa var emot all logik placerade i lågt belägna områden. En var till och med belägen i anläggningens källare. Tokyo Electric Power Co. (TEPCO) [5] hade valt att ignorera varningar om att området skulle kunna drabbas av mycket högre tidvatten än de själva hade räknat med. Dessutom hade anläggningen en alltför låg skyddsmur mot havet.
Onagawa-anläggningen, lite längre upp längs kusten och ännu närmare jordbävningens epicentrum, hade en 14 meter hög skyddsmur mot havet. Onagawa-anläggningens 3 reaktorer stängdes av utan problem och överlevde jordbävningen och tsunamin.
Hur många människor dog som ett resultat av strålningen som frigjorts av den tredubbla härdsmältan? Enligt UNSCEAR [6] är svaret 0. Det är också osannolikt att en ökning kommer att ses i fall av sköldkörtelcancer i befolkningen eftersom mängden strålning som frigjordes var så låg. Fukushima hade en reaktorinneslutningsbyggnad som inneslöt det mesta av det radioaktiva materialet.
Det uppskattas att cirka 20 000 människor dog på grund av tsunamin och cirka 1 500 dog som ett resultat av områdets evakuering. Ingen dog som resultat av strålning. Evakueringen genomfördes i panik i ett land som först drabbades av en enorm jordbävning och senare en tidvattenvåg. Äldre, sjuka och behandlingskrävande människor skyndades iväg i bussar. Utan tillgång till mat, vatten eller nödvändig vård. Många dog på grund av stress, kyla, brist på vård och brist på boende.
I den japanska regeringens försvar måste det sägas att omfattningen av olyckan ursprungligen inte var tydlig, varför evakueringen genomfördes. Men genomförandet var under all kritik. Enligt International Atomic Energy Agency (IAEA) [7] var mängden strålning befolkningen utsattes för låg och jämförbar med global naturlig bakgrundsstrålning. Ny forskning tyder på att det inte var nödvändigt att evakuera området överhuvudtaget, och att en invånare i staden Fukushima skulle ha en förkortad livslängd till följd av olyckan som skulle vara mindre än en invånare i London på grund av luftföroreningar [8]. Att stänga ute delar av befolkningen i nästan ett decennium kan inte på något sätt försvaras.
Risken
När vi ser tillbaka på olyckorna med all kunskap som samlats in genom studier och hälsoundersökningar blir det snabbt klart att hälsokonsekvenserna på grund av strålning är små. Ändå har vi människor problem med strålning. Vi har psykologiska problem med strålning. Strålning kan inte ses, höras, luktas eller smakas. Det finns en bra anledning till det.
Den värld vi befinner oss i är full av strålning. Det är omöjligt att isolera sig från den. Strålningen kommer från jorden och från rymden. Detta kallas bakgrundsstrålning och nivån bestäms av geografin. Strålning kommer också från maten vi äter, från vårdbehandlingar och från våra egna kroppar. Till och med om vi tar en simtur i havet, så simmar vi i uran. Det finns över 4 miljarder ton uran i världshaven.
Kroppen skiljer inte mellan naturlig strålning, den strålning vi får i vårdbehandlingar eller strålning som frigörs till följd av en olycka i ett kärnkraftverk [9]. Det finns bebodda områden i världen där strålningsnivåerna är mycket högre än runt Fukushima och Tjernobyl.
Ramsar, en kuststad i norra Iran med över 30 000 invånare, har världens högsta nivå av bakgrundsstrålning. Bakgrundsstrålningen i vissa områden är 260 mSv per år [10]. Som jämförelse kommer den japanska regeringen inte att tillåta invånare att flytta tillbaka till områden där strålningsnivåerna överstiger 20 mSv per år [11].
En sammanfattning av studier om befolkningen i Ramsar av Sydney Lance [12] drog slutsatsen att det i allmänhet inte finns några negativa hälsoeffekter av att bo i områden med hög bakgrundsstrålning. Rentav ses en lägre förekomst av genetiska defekter och en lägre förekomst av lungcancer jämfört med befolkningsgrupper som bor i områden med lägre nivå av bakgrundsstrålning.
Vi måste ta itu med den irrationella rädslan för strålning, eftersom det i mycket större utsträckning är den stress som människor utsätts för när de tas bort från sina hem, som är skadlig. Radiofobi är den verkligt stora mördaren.
Alla branscher har olyckor. Kärnkraftsindustrin är inget undantag. Tjernobylolyckan var unik genom att reaktortypen aldrig skulle ha godkänts i väst utan en reaktorinneslutning. Efter olyckan gjordes ett stort antal konstruktiva förändringar av de återstående RBMK-reaktorerna så att olyckan inte skulle kunna upprepas. Det finns fortfarande RBMK-reaktorer i drift idag. Smolensk-3-reaktorn i Ryssland togs i drift 1990 och förväntas fortsätta till 2035.
Fukushima började producera el 1971. På detta sätt tillverkade anläggningen koldioxidfri el i 40 år innan den drabbades av katastrofen, som faktiskt kunde undvikts. Tsunamiexperter ignoreras inte längre och nödkraftgeneratorer kommer inte längre att placeras i lågt belägna områden. Dessutom måste vi komma ihåg att reaktorhöljena på de 3 reaktorerna som smälte ner faktiskt fungerade, och att de faktiska utsläppen var 100 gånger mindre än i Tjernobyl. Enligt internationella riktlinjer för evakuering vid radioaktivt utsläpp var den frigjorda mängden så liten att det inte över huduv taget var nödvändigt att evakuera befolkningen under en längre tid och absolut inte i ett knappt decennium. Om vi räknar samman dödsfallen för kärnkraft, dvs dödsfall i samband med produktion, gruvdrift och olyckor, och jämför med produktionen av el från brunkol, kol, olja, biomassa och gas, är slutsatsen klar: Kärnkraft är det absolut säkraste sättet att producera el. Det finns absolut minst antal dödsfall per producerad energienhet. Kärnkraft är ännu säkrare än vind, sol och vattenkraft (vattenkraft), se figur 1 [13].

Figur 1: Antal dödsfall per terrawatt-timme. I motsats till vad de flesta tror, så er atomkraft ett otroligt säkert sätt att producera elektricitet på. Från: Ourworldindata.org
Om du är bekymrad över riskerna med atomkraft, så kan jag inte rekommendera att cykla, köra bil eller ta en flygsemester. För att inte tala om att röka eller vara överviktig. Sannolikheten är långt större att dö av de sakerna.
Kärnkraftverk som terroristmål
Ett kärnkraftverk är inte ett lätt mål för terrorism. Åtkomstvägar övervakas, det finns taggtrådsstängsel, vaktposter, biometrisk åtkomstkontroll, skyddsdörrar, lås och långa korridorer med tjocka ståldörrar.
Ett kärnkraftverk är en tuff nöt att knäcka. Det är värt att notera här att själva reaktorhöljet, säkerhetsstrukturen runt själva reaktorn, är en av de starkaste människoskapta strukturerna som finns. Att flyga ett passagerarplan in i reaktorbyggnaden kommer att resultera i en mindre fläck, ett stort saneringsarbete och ett sorgligt öde för passagerarna ombord på planet. I slutet av 1980-talet testade amerikanerna vad som skulle hända om ett F-4 Phantom-flygplan flögs med 800 km / h in i en armerad betongvägg, till och med med mindre förstärkning än den som användes vid anläggningarna. Planet gick naturligtvis i 1000 bitar när det träffade väggen. På ett ställe uppstod en 6 cm djup spricka och så var det med det. Videon finns på YouTube och den är ganska underhållande [14].
Historiskt sett genomfördes den mest uppseendeväckande attacken mot ett kärnkraftverk 1982, när en kärnkraftsmotståndare avfyrade 5 pansarskott över floden Rhône mot ett franskt kärnkraftverk under konstruktion. Attacken orsakade mindre skador, och gärningsmannen Chaïm Nissim gick därefter in i politiken i det gröna partiet i Schweiz.
Om du som terrorist vill skada ett lands kritiska infrastruktur finns det mycket lättare och mindre skyddade mål som jag inte kommer att gå in på här. Men tänk om Nordkorea attackerade ett kärnkraftverk med en interkontinental ballistisk missil? Ja, då skulle det minsta av våra problem vara skadan på anläggningen. Vad sägs om en meteor? Det finns gott om galna scenarier. Det kallas science fiction och har inget att göra med en seriös debatt om kärnkraft.
Avfallet
För att förstå vad som kommer ut ur en reaktor måste vi först förstå vad vi stoppar in i en reaktor. Bränslet i den vanligaste typen av reaktor idag består av uran. Uran återfinns naturligt i tre olika versioner: Uranium-234, Uranium-235 och Uranium-238. Den typ vi är intresserad av heter Uranium-235. Den kan klyvas på atomnivå, och användas som bränsle i en reaktor.

Figur 2: Översikt över alfa-, beta- och gammastrålnings genomträngningsförmåga. Från: Wikipedia.
Uran-235 utgör 0,7% av det uran som finns i naturen, så koncentrationen måste ökas till 3-5% innan vi kan använda det. Slutprodukten är små hårda bränslepellets bestående av uranoxid. Dessa är inte särskilt radioaktiva, och strålningen de avger är alfa-strålning som kan stoppas av huden eller av ett papper. Penetrationsförmågan för de olika strålningstyperna visas i figur 2. Bränslepelletsen monteras slutligen i långa stavar omgivna av zirkonium som är redo att sättas in i reaktorn. Men mer intressant är hur mycket energi det finns i dessa bränslepellets. Det som gör uran unikt är den enorma energitätheten.

Figur 3: En 5 gram bränslepellet av uranoxid. Foto: Wikipedia.
En bränslepellet väger 5 gram, något mer än ett A4-papper, och stor som en pekfingernagel vilket framgår i figur 3. I en lättvattenreaktor får vi lika mycket energi ur en 5-grams bränslepellet som det finns i 640 kg ved, 400 kg kol, 360 m3 naturgas eller ca. 3 fat olja, och då har vi faktiskt bara använt 5% av energin i pelleten. Det finns en enorm mängd energi i uran. Det betyder också att det behövs väldigt lite för att producera riktigt mycket ström.
Hur mycket uran används egentligen i ett kärnkraftverk per år? Vi kan ta ett typiskt kärnkraftverk på 1000 megawatt och jämföra det med ett kolkraftverk på 1000 megawatt. Vi är här uppe i en storleksordning där vi kan producera el till mer än 1 000 000 människor per år. Enligt World Nuclear Association [16] måste kärnkraftverket använda 27 ton uran per år, medan kolkraftverket måste använda 2 500 000 ton kol per år för att producera samma mängd el. Det koleldade kraftverket producerar också ca. 300 000 ton aska, som inkluderar arsenik, bly och kvicksilver. Dessutom släpper det koleldade kraftverket ut mer än 6 000 000 ton koldioxid i atmosfären per år [17].
Däremot så släpper kärnkraftverket inte ut koldioxid i atmosfären och bränslestavarna producerar el i 18 månader (i vissa reaktortyper ännu längre) innan de måste bytas ut.
Det använda bränslet lagras sedan i vatten för att kylas ned, och när det har svalnat tillräckligt kan det återvinnas eller lagras i stål- och betongbehållare. En sådan väger ungefär 180 ton och är inte precis bara att flytta runt hursomhelst. Hur de ser ut kan ses i figur 4.

Figur 4: Behållare för förvaring av använt kärnbränsle. Foto: Holtec.
Använt bränsle är det som de flesta troligen kallar kärnavfall. Men egentligen är det inte alls avfall; det finns fortfarande en enorm mängd energi i det. Vi kan istället kalla det använt bränsle. Efter 18 månader i reaktorn har bränslet förlorat 5% av sin energi och kan, som tidigare nämnts, återvinnas. Detta görs idag i Frankrike, England, Ryssland, Indien och Kina.
Om du väljer att återvinna bränslet i vårt kärnkraftverk på 1000 megawatt skiljs restprodukter ut vid återanvändningen. Dessa kan klassificeras som verkligt avfall. Detta förglasas. Det vill säga inkapslas i glas och förseglas i rostfria cylindrar. Vår anläggning, som skulle kunna producera koldioxidfri el åt mer än 1 000 000 personer, skulle producera 3 kubikmeter av detta per år [18].

Figur 5: Comanche Peak, Texas. Foto: Google Earth.
Ovan är ett flygfoto av kärnkraftverket Comanche Peak i Texas. Det har två reaktorer på 1218 megawatt och 1207 megawatt respektive. De två tillsammans kan generera koldioxidfri el åt mer än hälften av Danmarks befolkning. Längst ner till höger på bilden finns cylindrarna där det använda bränslet lagras. Efter att ha producerat koldioxidfri el till mer än 2 500 000 personer i 30 år kan det använda bränslet, som lagras i torrförvaring, förvaras på ett område som mäter 30 x 40 meter. Det är inte ens en halv fotbollsplan, och kom ihåg att det använda bränslet fortfarande bara har använt 5% av energin.
Efter användning av bränslet har vi fortfarande de klyvningsprodukter som vi inte kan använda. Hur länge ska de förvaras och var? Det faktiska avfallet måste lagras i 500 år. Om vi exempelvis ​​väljer att inte återanvända utan istället deponerar bränslet som bara har använts en gång, innehåller det 0,8% plutonium. Plutonium-239 har en halveringstid på drygt 24 000 år. Det innebär att det tar 24 000 år innan det är hälften så radioaktivt som det var från början.
Här behöver vi bara ha grundskolans fysik för att förstå varför det inte är ett problem. När något har en lång halveringstid betyder det att det inte är särskilt radioaktivt. För det mesta står det bara där och ingenting händer. Den strålning som ändå avges från Plutonium-239 är alfastrålning, och alfastrålning kan som tidigare nämnts stoppas av ett papper.
Var tusan ska vi lagra det då? I Finland förväntas slutdepå Onkalo öppna 2025. Här lagras avfallet 450 meter under jorden i berggrunden. I geologiska områden som har varit stabila i miljontals år.
I samband med projektet undersökte Strålsäkerhetsmyndigheten (STUK) [19] konsekvenserna av den värsta tänkbara olyckan; om det fanns ett hål i behållarna med avfall efter 1000 år och en stad byggdes ovanpå platsen.
I ett sådant katastrofscenario skulle en person som valde att bo på den mest förorenade platsen och bara åt mat och drack vatten från det lokala området få en ökad strålningsmängd på 0,00018 mSv per år. Det motsvarar att äta 2 bananer.
Vi vet vad vi ska göra med det radioaktiva avfallet, vilka behållare det ska placeras i för att skydda miljön och var det ska lagras. Mängden som ska lagras är försvinnande liten eftersom det finns så otroligt mycket energi i uran. I USA produceras cirka 20% av elen med kärnkraft. Under de senaste 60 åren har amerikanska kärnkraftverk producerat ca. 70 000 ton använt bränsle. Det låter kanske mycket, men som jämförelse producerar amerikanska kolkraftverk samma mängd på en timme [20].
Alla industrier producerar avfall, även den gröna tekniken. Vindturbinblad grävs ner när turbinen har gjort sitt. Figur 6 visar hur det ser ut i Wyoming. Detta sker också här i Danmark [21]. Solpaneler innehåller kadmium, som inte har någon halveringstid. Det är giftigt fram till den dag jorden inte längre existerar. Vi behöver all teknik som kan minska våra koldioxidutsläpp, och det är viktigt att komma ihåg att det finns fördelar och nackdelar med alla former av energiproduktion.

Figur 6:Uttjänta vindkraftverksvingar begravs i Wyoming. I Danmark gör vi det i Randers. Foto: Benjamin Rasmussen för Bloomberg Green.
För att runda av frågan om det radioaktiva avfallet, så rör det sig om en försvinnande liten mängd. Det blir omhändertaget från början till slut. Industrin betalar själv kostnaderna, det är reglerat i lag, och avfallet har aldrig i den civila kärnkraftens historia orsakat några olyckor.
CO2 som släpps ut under byggandet av ett kärnkraftverk
Ett uttalande som: "allt cement och allt stål som ska användas för att bygga en så stor anläggning, det förorenar också med CO2", är inte särskilt konkret. För att göra det konkret måste vi ställa den troligen viktigaste frågan alls när vi studerar energiproduktion:
- Jämfört med vad?
Om vi ​​tittar på hur många tusen ton material som behövs för att producera en terrawattimme elektricitet illustrerar figuren nedan från US Department of Energy [22] (översatt till danska) detta ganska bra:

Figur 7:Materialåtgång i tusental ton per TWh producerad ström.
I det stora energispelet är ingenting gratis och alla metoder för att producera el använder resurser. Dessa kan vara betong, aluminium, koppar, stål eller sällsynta jordartsmetaller för vindkraftverk.
Enligt figur 7 behöver ett kärnkraftverk inte använda särskilt mycket material när det ställs mot hur mycket energi det producerar. Faktum är att det är tio gånger mindre jämfört med vindkraft. Ju mindre material vi behöver, desto mindre behöver vi förstöra planeten i våra försök att rädda den.
Vi kan också undersöka koldioxidavtrycket för de olika energiproduktionsmetoderna under hela deras livstid. Alltså gruvdrift, konstruktion, bränsleproduktion, infrastruktur, drift, underhåll, avfallshantering och demontering. En sådan vagga-till-grav-analys genomfördes av det svenska statliga energibolaget Vattenfall 2018 [23].
I deras energiportfölj finns vind, biomassa, vattenkraft, gas, kärnkraft, kol och sol. Deras största havsbaserade vindkraftsparker inkluderar Horns Rev 3, Thanet och DanTysk. De största kraftverken är Ringhals och Forsmark, som båda är kärnkraftverk, och Moorburg, som är ett koleldat kraftverk.
Så vad kom Vattenfall fram till i sin vagga-till-grav-analys?

Figur 8: Life Cycle Assessment for Vattenfall’s electricity generation, 2018.
Enligt Vattenfall släpper ett kärnkraftverk ut minst CO2 sett till hela kraftverkets livstid, vilket framgår av figur 8. Ovanstående är angivet i gram CO2 per kWh. Det bör också nämnas att demonteringsfasen för de flesta energikällor inte väger särskilt tungt, eftersom metaller och betong kan återvinnas.
I analysen uppskattas livslängden för ett havsbaserat vindkraftverk till 20 år. Livslängden för Ringhals 1 och 2 är 50 år, Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1, 2 och 3 är 60 år. Som jämförelse har det amerikanska kärnkraftverket Turkey Point fått sin licens utökad till 2053 [24]. Det ger en livslängd på 80 år. Ju längre en anläggning får arbeta, och ju längre ett vindkraftverk håller, desto lägre är CO2-avtrycket.
Vad analysen inte nämner är avtrycket av de olika energiproduktionsmetoderna på landskapet, vilket kan bidra till att påverka vilda djur, växtliv och biologisk mångfald. Bryr vi oss om hur mycket de olika energiproduktionsmetoderna påverkar landskapet har det studerats av Brook & Bradshaw [25].

Figur 9: Areal som krävs vid produktion av elektricitet.
Figuren ovan uttrycker hur stort område som krävs (inklusive gruvdrift) per enhet producerad el. Ett kärnkraftverk som kan producera el till 4-5 miljoner människor behöver bara uppta 2 km2. Biomassa kan ses ha stor landskapspåverkan, som kan påverka den biologiska mångfalden och djurlivet.
För att sammanfatta ovanstående tar ett kärnkraftverk väldigt lite utrymme och ger plats för djur och natur. Det kräver inte särskilt mycket resurser i förhållande till hur mycket el det kan producera, och sett under hela sin livstid är dess koldioxidavtryck otroligt lågt.
Byggtid och pris
Att bygga ett kärnkraftverk kan jämföras med andra stora projekt som t.ex. Femern-förbindelsen. I debatten nämns ofta tre byggnader i Europa: Hinkley Point C i England, Flamanville 3 i Frankrike och Olkiluoto i Finland.
Alla tre projekten har stött på stora budgetöverskridanden och förseningar. Som reaktordesign har Arevas europeiska tryckreaktor (EPR) valts. Designen utvecklades av franska Framatome och tyska Siemens. Att utmaningar uppstår när man slår samman ett franskt och ett tyskt designteam förvånar förmodligen ingen.
Reaktorerna är prototyper och de första i sitt slag i en ny generation. I England har inga nya kärnkraftverk byggts på 20 år. Detsamma gäller för de andra projekten. Det har funnits en enorm inlärningskurva överlag i uppgradering av arbetskraften, uppgradering av försörjningskedjor och i projektledning. Godkännanden och licenser måste erhållas och allt är svårt till en början.

Figur 10: Hinkley Point C i England, världens dyraste kärnkraftverk. När det står färdigt kommer det kunna producera CO2-fri ström til omkring 6.000.000 hem i minst 60 år. Foto: EDF.
I andra delar av världen byggs det till halva eller en tredjedel av priset i Europa. Det går också mycket snabbare. Beror det på att de fuskar och struntar i säkerheten? Detta undersöktes av Energy Technologies Institute i England 2018 [26].
Det enkla svaret är att de i andra delar av världen har blivit riktigt bra på att bygga. Precis som vi i Europa varit tidigare, exempelvis i Frankrike på 70- och 80-talet. Men för att bli det igen krävs viss lärdom.
När den första enheten har byggts och vi eliminerat kostnaden för att uppgradera arbetskraften, etablera försörjningskedjor, få tillstånd, och policyn har fallit på plats, faller priset och byggtiden markant. Detta är vad vi ser på andra ställen i världen, och dessa erfarenheter kan också överföras till europeiska projekt.

Figur 11: Installation av reaktorinneslutningens botten vid Hinkley Point C, Foto: EDF.
Vid Hinkley Point C byggs två identiska reaktorer och erfarenhet från konstruktionen av den första reaktorn överförs till den andra reaktorn. Installationen av inneslutningsbyggnadens botten på reaktor nummer 2 gick 30% snabbare, dvs. byggtiden minskade från 57 till 39 dagar [27].
En stor del av kostnaden för att bygga ett kärnkraftverk är lånekostnader. På Hinkley Point C i England hamnar lånekostnaden över de faktiska byggkostnaderna. I Tjeckien, som planerar att bygga ut kärnkraftverket i Dukovany, har man lärt sig av detta,. Här kommer staten att finansiera 70% av lånet till energibolaget CEZ till en ränta på 0% under byggandet och en efterföljande ränta på 2% under drift [28].
Polen, som idag är djupt beroende av fossila bränslen, är också i planeringsfasen för landets första kärnkraftverk. Parallellt är planen att utvidga förnybara energikällor [29].
Även om byggandet inte går så snabbt i Finland, är de i planeringsfasen för en annan reaktor. Den här gången en rysk VVER-1200-modell på finska Hanhikivi-halvön [30].
Kärnkraftverk är dyra projekt när vi tittar på de initiala kapitalkostnaderna. Men återigen måste vi ställa frågan: "jämfört med vad?" Förnybara energikällor blir billigare och billigare idag. När man jämför priser mellan olika metoder för att producera el idag hänvisas ofta till "nivåiserad energikostnad" (LCOE). LCOE är användbart när man jämför traditionella metoder för kraftproduktion. Modellen är ett uttryck för priset "på insidan av staketet". Situationen är dock annorlunda med förnybara energikällor. Det ligger i solens och vindens natur att elproduktionen beror på vädret. Det ställer krav på elnätet och det ställer krav på backup när vädret inte blir som man velat. Det ställer således krav på vad som finns på andra sidan "staketet".
Dessa kostnader ingår inte i LCOE-beräkningen. När vinden inte blåser i Danmark bränner vi kol, biomassa och gas. För förnybara energikällor bör System-LCOE [31] användas istället, vilket inkluderar priset för integration i elnätet. Ju högre andel förnybar energi vi lägger till elnätet, desto mer stiger priset.
Ett modernt kärnkraftverk kan leverera koldioxidfri el oavsett väder och leverera några av de viktigaste sakerna i elnätet, något som sällan är prissatt, nämligen försörjningstrygghet. Det kan göra i minst 60 år, i regn och snö, i sol och vind. Vi kan sedan försöka jämföra priset på en sådan anläggning med priset på att bygga en konstgjord ö och att sätta upp vindkraftverk som behöver bytas ut efter 25 år i vårt slit-och-släng-samhälles anda.
En grönare framtid
Så kära Dan Jørgensen och kära läsare, tack för att ni hållit ut såhär länge. Jag hoppas att jag har kunnat hjälpa till att korrigera några av de vanliga missuppfattningarna om kärnkraft som gång på gång presenteras i debatten. Om vi ​​ska ha en seriös diskussion om framtidens energimix måste den ske på en informerad grund och med den senaste kunskapen. Vi måste lägga våra känslor åt sidan och inte stänga ögonen när vi får information i ett område som är svårt att förstå.
Kärnkraft är inte det första många tänker på när vi pratar om energiproduktion med lågt CO2-avtryck. Hemligheten ligger i det faktum att det finns så mycket energi i uran att det är svårt att förstå, men det kan faktiskt utnyttjas ännu bättre än det görs i den traditionella lättvattenreaktorn idag.
Tänk dig att vi har en gammaldags glödlampa på 100 W. Vi skulle vilja generera ström till den. Om vi ​​använder 1 g naturligt uran (0,7% uran-235) i en lättvattenreaktor kan glödlampan lysa i 182 år. Om vi ​​använder 1 kilo uran av den typ som faktiskt används i en lättvattenreaktor (5% uran-235), kan lampan lysa i 1171 år. Om vi ​​använder 1 kilo naturligt uran men den här gången i den ryska bridreaktorn BN-800, kommer glödlampan att kunna lysa i 25 700 år. Om vi ​​använder biomassa och träpellets, som vi gör i Danmark, kommer 1 kg trä att producera el i 1,2 dagar [32].
Nya reaktortyper är under utveckling och amerikanska NuScale har varit de första i världen som godkänner en liten, modulär reaktordesign som är mindre än de stora anläggningar vi känner till idag [33]. Dessa kan användas för mycket mer än bara matning av elektroner i vägguttaget. Små avancerade reaktorer kan t.ex. hjälpa till att avkarbonisera industriella processer genom att producera ånga som är så varm att den kan användas för att smälta t.ex. aluminium. Värmen kan användas för fjärrvärme, de kan användas för att ta bort salt från havsvatten, producera väte för tunga transporter, samt att små reaktorer är bättre anpassade till de fluktuationer i elnätet som de förnybara energikällorna skapar.
Även här i Danmark forskas på detta område. Copenhagen Atomics och Seaborg Technologies arbetar för att utveckla den framtida 4: e generationens kärnkraft i form av reaktorer med smält salt.
Vi behöver alla verktyg vi har i verktygslådan i kampen mot de klimatförändringar som vi har i sikte. I Danmark enades vi 1985 om att kärnkraft inte borde ha någon plats i den danska energipolitiken. Det är nu 35 år sedan och många miljoner ton onödig CO2 har skickats ut i atmosfären. Idag är kol på väg ut, och istället förbränner vi stora skogsområden i klimatets namn till nackdel för biologisk mångfald och vilda djur. Vi kan göra detta CO2-neutralt. Men kalkyler och räkneövningar kan bara inte ta bort partikelföroreningar. WHO uppskattar att 4 200 000 människor dör varje år av luftföroreningar utomhus [34].
Kanske är tiden mogen för att utforska ett alternativ? Jag föreslår det säkraste sättet att producera el vi har. Det med det minsta avtrycket på naturen, ett av de lägsta CO2-avtrycken någonsin och en avfallsmängd som bleknar i jämförelse med allt annat.
submitted by Krexington_III to sweden [link] [comments]


2020.08.01 23:04 jclopl Rykten kring värvningar

EDIT 25:E AUGUSTI: IKVÄLL/INATT KLOCKAN 00:00 SÅ KOMMER JAG INTE UPPDATERA DENNA TRÅD NÅGOT MER DÅ FÖNSTRET STÄNGER. JAG HAR UPPDATERAT EN DEL NU I INLÄGGET SOM NI GÄRNA FÅR LÄSA OM NI MISSAT NÅGOT! Tack för att ni följt min tråd och kommenterat i den.
Vad har ni hört?
Jag har hört (Antar att ni också gjort det) att spelare så som Alexander Jeremejeff samt Tim Sparv kan ansluta, har ni hört något mer om spelare in/ut?
Det senaste jag hört och läst om Jeremejeff: Dresden vill ha 3 miljoner kronor i betalning, vilket jag tycker är en helt OK prislapp. Speciellt eftersom han gjorde 39 mål, 27 assist på 127 Allsvenska matcher, 9 mål 6 assist på 19 Svenska cupen matcher OCH han är i en helt OK ålder så vi kan eventuellt sälja honom igen i framtiden.
Har inte hört något mer om Tim Sparv förutom att hans kontrakt gick ut idag med Midtjylland så ett kontrakt kanske skrivs på snart, vem vet. Men, han är Finska landslagets kapten och har ändå gjort det bra i diverse ligor. Visst, han är 33, men, vi behöver inte massa 18-19 åringar just nu, vi behöver erfarenhet, stabilitet och ledare, därför tror jag Tim Sparv kan vara en bra spelare om han inte kräver en brutalt stor lön givetvis.
Uppdatering 3:e Augusti: Jeremejeff verkar ha nobbat både AIK och Göteborg för spel i Twente FC, ryktas vara klar på lån med köpoption, tyvärr. NY uppdatering: Efter att Norling sparkades verkar AIK inte längre vara intresserade av Sparv och han har enligt Fotbolldirekt gått vidare med andra klubbar istället...hmm, det kommer bli intressant att se hur Jurelius agerar inom de närmsta dagarna/veckan
Uppdatering 6:e Augusti: Det verkar som att Daniel Sundgren kan vända hem till AIK.
Man ska ha kontakt med varandra och vad jag fattat det som så kan Aris släppa honom gratis. Men vi får se vad som händer. Uppdatering: Sundgren har dementerat kontakt mellan han och AIK.
Uppdatering 9:e Augusti: Enligt Fotbolldirekt så jagar AIK Vecchia som spelar i Sirius. Han sitter ju på utgående kontrakt, så en affär lär inte kosta mycket. Han har även gjort det jäkligt bra i Sirius med 4 mål 4 assist på 12 Allsvenska matcher samt 2 mål på 3 matcher i cupen. Dock så har han varit ganska skadedrabbad, men, när han är 100% så är han en riktigt bra spelare.
Uppdatering 11:e Augusti: Enligt Fotbollskanalen ryktas Salétros vara aktuell för AIK. Om det gäller lån eller köp har jag ingen aning om, men jag tippar på att det i så fall handlar om ett lån. EDIT: Ryktas att han kommer bryta kontraktet i Ryssland
Uppdatering 15:e Augusti: En Serbisk-Spansk anfallare vid namn Bojan Radulovic Samoukovic, Filip Rogić och Sotirios Papagiannopoulos ryktas in.
Bojan ska vara på plats i Stockholm och förhandla med AIK. Filip Rogić sägs vara nära att skriva på för 3 år (EDIT: Blev tydligen 2½). Även Sotirios Papagiannopoulos ryktas skriva på ett långt kontrakt med AIK.
Uppdatering 16:e Augusti: Papagiannopoulos sägs ha läkarundersökts idag och han kommer skriva på ett 3½ års kontrakt vad jag har hört, Uppdatering: Han ska ha skrivit på kontraktet idag(Ikväll), enligt Anel Avdic.
Rogić förhandlar fortfarande med AIK, där har jag hört om ett 3½ års kontrakt, vi får se. EDIT: 2½ års kontrakt blev det
Bojan Radulovic sägs vara överens om ett kontrakt med AIK, ingen aning om hur många år, men gissar på 3½ år.
Uppdatering 17:e Augusti: Papagiannopoulos är klar kontrakt Dec 2023: https://twitter.com/aikfotboll/status/1295308379112472577
Uppdatering 17:e Augusti: Radulovic klar kontrakt Dec 2023:
https://twitter.com/aikfotboll/status/1295375244421734402
Uppdatering 18:e Augusti: Filip Rogić sågs utanför Friends Arena idag.
Uppdatering 19:e Augusti: Filip Rogić klar. Kontrakt Dec 2022: https://twitter.com/aikfotboll/status/1296134925171798017
Uppdatering 24:e Augusti: Tyvärr verkar Anton bli klar för en permanent övergång till samma klubb som Milo gick till, Vejle BK...Skriver nog på inom några dagar.
Uppdatering 25:e Augusti: Det ser ut som att Mikael Lustig kommer skriva ett 10 månaders kontrakt med AIK, eller så har han redan gjort det och kommer presenteras snart. Har även hört att en option för en förlängning finns i detta kontrakt, men är inte helt 100, så vi får vänta och se när han presenteras. HAN är nu klar: https://twitter.com/aikfotboll/status/1298349836861874181
Och här med vill jag tacka för mig, fönstret är nu stängt, kommer troligtvis göra en till tråd i vinter!
submitted by jclopl to AIK [link] [comments]


2019.12.02 01:13 vonadler [HPSA] Rasbiologiska institutet

HPSA började som "Historical Public Service Announcement" men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för "Historia På Sweddit Anbefalles".
Här kan du läsa alla tidigare HPSAer. Glöm inte att läsa längre ner, där det finns utmärkta HPSAer som är skrivna av andra.
Med det avklarat ska vi prata lite om rasbiologiska institutet. Sverige var som bekant först i världen med ett rasbiologiskt institut, som med statliga medel skulle bedriva forskning kring rashygien, genetik och folkhälsa ur ett rasperspektiv. Varför var Sverige först? Det har förts fram flera teorier - Linnés arv, med Sverige som ursprungslandet för inledning i arter och familjer inom djur- och växtriket, att Sverige redan var väl organiserat, centraliserat och registrerat och att det därmed var relativt lätt att lägga till ytterligare en uppgift i folkbokföringen - ras - och därmed kunna använda det i forskning och samhällsuppbyggande åtgärder mot det som på den tiden sågs som degenererat beteende - rasblandning, alkoholism, excentricitet, psykiska sjukdomar och mentala störningar, promiskuöst beteende (så gott som endast hos kvinnor) med mera. Att Sverige inte hade skulder från första världskriget och därmed hade råd med nya statliga institut har också förts fram som orsak till att vi var först.
Statens institut för rasbiologi (som det officiellt hette) bildades 1922 efter förslag i riksdagen 1921 som stöddes brett av alla partier - motionen var av allt att döma skriven av Svenska sällskapet för rashygiens ordförande Herman Lundborg och skrevs under av socialdemokraterna Alfred Petrén och Hjalmar Branting, bondeförbundaren (numera centern) Nils Wohlin och allmänna valmansförbundet (numera moderaterna)s Arvid Lindman.
Samme Herman Lundborg blev också det nya institutets ledare och tog med sig en stor mängd egen forskning om den "degenererade" samiska rasen.
Planerna var storstilade - man skulle kartlägga den svenska rasen och vad som gjorde den unik, registrera ras på alla svenska medborgare och även goda och mindre goda rasbiologiska egenskaper på individerna, och på så sätt kunna förneka människor att lysa för äktenskap (något prästen gjorde tre söndagar i rad innan skatteverket började med hindersprövning) och använda sterilisering mot antisociala eller rasbiologiskt misshagliga element.
I praktiken lyckades man ganska dåligt. Man producerade 1922-27 ungefär 12 000 bilder och en stor mängd mätdata, men lyckades aldrig få fram något slags parameterdata kring hur den svenska rasen såg ut. Istället tog man bilder med god ljussättning av friska och pigga människor av vad som ansågs som "svensk" ras, där objekten (alla nakna) uppmanades att stå med god hållning och leendes, medan "kriminella", "finska", "rasblandade" och "samiska" personers bilder togs med sämre ljussättning och där en stor del av människorna inte ler, ofta ser trötta eller sjuka ut, hukar sig eller står med dålig hållning och har ovårdat hår eller ansiktsbehåring. Bilderna ackompanjeras av skrivna kommentarer i stil med "kriminell" och "rasblandad" med mera. Man reser runt i landet och ber präster skaffa fram lokala personer för fotografering, som ofta sker på prästgården, med ett vältaget professionellt foto av och för prästen själv som tack för arbetet.
1927-35 ägnar man sig mest åt opinionsbildade arbete, där Lundborg orerade om den "degenererade" samiska rasen och mot rasblandning, då minskade anslag gjorde arbetet att försöka kartlägga den svenska befolkningen omöjligt.
Med tiden blir det mer och mer klart att Herman Lundborg använder institutets arbete för att producera bevis för sina egna teorier om ras, oavsett om arbetet är vetenskapligt eller inte - det som produceras är overifierbar statistik (t.ex. 27,5% av svenskar har uppnäsa) och Herman Lundborgs egna åsikter om vilka bilder som representerar en god svensk ras och vilka bilder som representerar "degenererade" människor.
Kritiken börjar tidigt, där bland annat Dagens Nyheter och Torsten Fogelqvist är mycket skarpa i tonen, både på ideologisk och vetenskaplig grund. Med bitande sarkasm undrar Fogelqvist hur "lägre tjänsteman" kan vara ett rasbiologiskt drag, eller vem som bestämt att "fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism" är rasbiologiska degenererade drag och anklagar Lundborg för att vara en charlatan och kvacksalvare som förskingrar statliga medel i ett privat korståg. Lundborg själv kommenterar kritiken med att han inte förväntar sig annat av en "judetidning".
Sin största framgång når institutet 1934, när den är remissinstans till steriliseringslagen, som går igenom och låter svenska läkare besluta om sterilisering av på mentalsjukhus tvångsintagna (vilket på den här tiden och fram till psykvårdsreformen 1992 kan vara i princip vem som helst som polis och rättsväsende vill ha bort från gatan men inte kan bevisa att de begått ett brott som ger fängelsestraff).
Herman Lundborg glider alltmer mot antisemitism och tyskvänlighet och hans stridbara personlighet skapar alltfler personliga konflikter och hans storskaliga projekt får med tiden allt mindre medel för sin forskning (fler än 7 anställda får institutet aldrig, inklusive Lundborg själv) och kritiken mot bristen på vetenskaplig rigoris och Lundborgs personlighet och ledarskap blir allt skarpare och mer allomfattande. I början av 30-talet har institutet svårt att rekrytera folk då det börjar bli paria i vetenskapliga kretsar.
1935 har den socialdemokratiska regeringen fått nog. Lundborg, som går i pension, ersätts med sin tidigare assistent (1922-24) Gunnar Dahlberg. Dahlberg är till skillnad från Lundborg (som visserligen studerat medicin, mest ärftliga sjukdomar, men men inte blivit läkare) läkare och mycket inriktad på att använda verklig vetenskaplig metodik. Lundborg har med tiden blivit alltmer antisemitisk och protysk, kanske till och med nazist, medan Dahlberg är skarp antinazist.
Lundborg protesterar högljutt mot vem som ska efterträda honom och anser förbittrad att man förstör hans livsverk och drar i protest sig tillbaka från det offentliga livet när han inte lyckas motverka Dahlbergs utnämning. Han dör 1943.
Dahlberg stänger som planerat ner den rasbiologiska forskningen och arkiverar det material som Lundborg tagit fram. Institutet är under hans ledning en tynande organisation som bedriver viss faktiskt vetenskaplig forskning (huvudsakligen Dahlbergs egen) kring genetik, socialmedicin och ärftliga sjukdomar, bland annat inavel.
Dahlberg dog 1956 och ersattes av Jan Arvid Böök, under vars ledning rasbiologiska institutet gick upp i Uppsala universitets institution för medicinsk genetik 1958.
Arkivet finns kvar och går att läsa för den intresserade.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.11.27 15:15 vonadler [HPSA] Den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget

Under andra världskriget var den svenska underrättelsetjänsten förvånansvärt kompetent.
Den militära underrättelsetjänsten kallades C-byrån efter sin chef Överstelöjtnant Carl Petersén (ibland antas att avdelningschefen Överste Carlos Adlercrutz var upphov till namnet, men så är det inte) hade vitt spridda kontakter inom stora delar av Europas officerskår och använde sig flitigt av de marin- och militärattachéer som var stationerade vis Sveriges legationer (ambassader) runt om i Europa. Dessa hade som uppgift att ha stora kontaktnät inom värdlandets flottor och arméer för att hålla reda på nya innovationer, doktriner och andra stridssätt som uppstod, avsikter och tankar inom värdlandets väpnade styrkor m.m.
C-byrån kom också att använda sig av extensiva kontakter med både motståndsrörelsen och tjänstemän i Danmark och Norge och kontakter med Norges legation i Stockholm, som gick från 3 till 1 100 anställda under kriget. Sverige fortsatte nämligen att erkänna den norska exilregeringen som Norges lagliga regering och inte Quisling och Terbovens norska regeringar, så den norska legationen (ambassaden) blev ett centrum för motståndsrörelse, spionage och agentverksamhet i Norden för de västallierade, en del av vilket kom Sverige till gagn.
Ska vi gå igenom några exempel på framgångar för den svenska underrättelsetjänsten under kriget?
1940-03-31 bekräftar den svenska militärattachén i Tyskland, Överste Curt Juhlin-Dannfelt rapporter från svenska sjömän att tyskarna lastar trupper och krigsmateriel på fartyg i sina Östersjöhamnar. Efter att ha talat med sina kontakter inom tyska armén får en bekräftat att tyskarna är på väg för att invadera Danmark och Norge och varnar sina norska och danska motsvarigheter, samt sina överordnade i Sverige. Det Juhlin-Dannfelt får höra är att tyskarna tror att britterna tänker invadera Norge och inte kommer möta något motstånd, därför måste de själva säkra Norge, samt att det hela är en enorm flankoperation mot Maginotlinjen, där man ska fortsätta till Nederländerna efter Norge (det senare är dock fel).
1940-04-06 har C-byrån på egna vägar bekräftat att tyskarna tänker invadera Danmark och Norge och Överste Carlos Adlercrutz varnar norrmännen. Exakt hur C-byrån får reda på detta är höljt i dunkel, som underrättelsearbete ofta är.
1940-04-08 berättar Överste Horst Rössing, tysk militärattaché i Finland för sin svenska motsvarighet, Överste Gustav "Gösta" von Stedingk om invasionen av Norge och Danmark dagen efter. von Stedingk telegraferar omedelbart utrikesminister Christian Günther, som lika snabbt telegraferar sina norska och danska kollegor om saken. Rössing ville bli militärattaché i Sverige istället för Överste Bruno von Uthmann och trodde han skulle kunna bli hjälpt i det om han hade bra personliga relationer med svenska myndighets- och regeringspersoner.
1940-04-12 går absolut högsta larm i Sverige - underrättelsetjänsten har med kontakter med danska tjänstemän kunnat bekräfta att tyskarna lagt beslag på och flyttat på de danska järnvägsfärjorna. Dessa är på den här tiden så nära roll-on-roll-off man kan komma, och man skulle kunna köra ombord en pansarbataljon, lägga till och bara rulla av den i en svensk hamn. Alla tillgängliga styrkor i Skåne sätts i högsta beredskap, redo för en tysk invasion. Senare visar det sig att tyskarna flyttat färjorna för att britterna lagt minor med flyg i ett försök att sänka dem, och tyskarna ansett att deras normala ankringsplatser inte var säkra nog. Men bara att Sverige inom mindre än 12 timmar från att tyskarna flyttat färjorna vet att de inte är där de ska vara och kan räkna ut vad de ska kunna användas till är imponerande.
Efter invasionen av Norge krävde tyskarna att Norsk Radios avtal med Sverige att få använda svenska telefon- och telegrafledningar genom Sverige och ner till kontinenten skulle fortsätta att gälla. Sverige svarade "Okej" och kopplade in sig för att avlyssna. Trafiken var dock kodad med Geheimschreiber, en version av enigma som i teorin skulle vara ännu svårare att knäcka. Dock lyckades Professor Arne Beurling med papper och penna knäcka de tyska koderna, med lite hjälp av tysk lathet bland signalisterna, som gärna började och avslutade varje meddelande på samma vis. På så vis läste Sverige kring 90% av meddelandena som skickades mellan Tyskland och Norge och kunde varna Stalin för Barbarossa, veta vilka instruktioner den tyska legationen (ambassaden) i Sverige fick inför handelsförhandlingar och därmed veta hur långt man kunde gå i sina krav m.m. Dessutom bytte man information från detta med den finska underrättelsetjänsten, som i utbyte delade med sig av sin information om sovjetiska förehavanden, koder, spioner m.m. Tyvärr avslöjade finnarna det för tyskarna och de ändrade sina koder och gjorde det omöjligt att läsa dem, tills en hjälpsam tysk desertör från Norge tog med sig en hel geheimschreiber sommaren 1944 och vi kunde börja läsa koderna igen.
Under våren och sommaren 1943 byggde tyskarna upp sina styrkor i Norge, bland annat satte de upp 25. Panzer-division och drog upp planer på en invasion av Sverige för att slå ut Sverige om de allierade landsteg i Norge och Sverige ställde sig på deras sida. C-byrån hade kontakter bland de norska hamnarbetarna och tulltjänstemännen i Oslos hamn och lyssnade även på den tyska radiotrafiken. Till exempel fick man noggranna rapporter på tyska stridsvagnsleveranser till Oslos hamn, om att tyskarna lastat ur tusentals kartor över Sverige i skala 1:100 000 i april 1943. När 25. Panzer-division flyttar från Oslo-regionen till Trondheimsregionen i maj 1943 dyker den upp i II. MILO (i Jämtland)s stabsrapporter bara två dagar efter att den flyttats.
När Finland i september 1944 sluter fred med Sovjet arrangerar man i Operation Stella Polaris så att en stor majoritet av personalen, deras arkiv, information och kunskaper i den finska signalspaningen och underrättelsetjänsten evakuerades till Sverige. C.a 750 personer transporterades över till Sverige. De flesta återvände till Finland när det blev klart att Finland inte annekterades eller blev en marionettstat till Sovjet, men mycket av informationen kopierades och blev kvar, vilket gav Sverige ett mycket starkt kort i början av Kalla Kriget vad gällde signalspaning och underrättelsearbete mot Sovjet.
När Sverige under våren 1945 började planera Operation Rädda Norge och att anfalla de tyska styrkorna i Norge om de inte kapitulerade när tyskarna på kontinenten gjorde det och/eller försökte mörda civila eller ta dem som gisslan gjorde underrättelsetjänsten en uppskattning på att det fanns ungefär 100 000 tyska stridande soldater, plus 80 000 man teknisk och administrativ personal i uniform. De verkliga siffrorna var 102 000 och 206 000 teknisk och administrativ personal. De senare var i praktiken värdelösa i varje form av seriös strid, så underrättelsetjänsten hade uppskattat väldigt väl.
Sveriges förmåga att kombinera agenter, militärattachéer, diplomatisk information och signalspaning till en helhet var väldigt god. Till exempel kan man nämna att tyskarna hade stora problem med detta. Studerar man deras information om Sverige och dess väpnade styrkor inför planeringen våren 1943 framstår en hel del luckor. Militärattachén Bruno von Uthmann verkar inte ha konsulterats alls, då han efter kriget skriver att inga planer alls framställdes mot Sverige. Major Karl Ogilvie, som var ansvarig för Sverige på Fremde Heere West verkar mest ha kopierat och klistrat in samma rapport om de svenska väpnade styrkorna varje år - där man skriver att Sverige saknar pansrade och mekaniserade förband, trots att 9:e och 10:e Pansarbrigaden är insatsklara sommaren 1943. C-byrån får även tag på 25. Panzer-divisions stabslägesrapport över Sveriges försvar från 1943-06-25 där det står att Sverige bedömes sakna pansartrupp!
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2015.10.12 15:44 vonadler [HPSA] Hackande förhandlingar: Sverige, Finland, Åland, vinterkriget och statsunionen som aldrig blev.

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag ska det handla om de hackande svensk-finska förhandlingarna, både om Ålands försvar, under vinterkriget och om en statsunion efter vinterkriget.
Under Krimkriget 1853-56 då en brittisk eskader (med en fransk infanteridivison med belägringsartilleri ombord) förstörde den ryska fästningen i Bomarsund på Åland. I fredstraktaten bekräftades Åland som en demilitariserad zon - under fredstid fick inga militära installationer byggas och inga soldater uppehålla sig på öarna.
Detat var förstås något både Finland och Sverige oroade sig för - eftersom Finland tagit över ansvaret för Åland och lovat följa de gamla traktaten angående dess demilitärisering. Åland var potentiellt besatt av en fientlig makt en kniv riktad mot den mjuka buken på både Finland och Sverige.
Redan 1918 landsattes en bataljon ur I2 Göta Livgarde på Åland för att hjälpa till att avväpna de omkring 4 000 ryska soldaterna på ön i fruktan för att dessa skulle svära trohet till Sovjet. De svenska soldaterna återvände efter två månader när tyskar ur Östersjödivisionen, där på finska regeringens officiella inbjudan, tog över.
Under 1920-talet fördes samtal mellan Sverige och Finland om ett gemensamt försvar av Åland i händelse av krig, och en särskild eskader ur flottan och avdelning ur armén formades och tränades för att föras över till Åland och där raskt bygga försvarsverk.
Det fanns flera problem i relationerna mellan Finland och Sverige. En av dem var språkfrågan - finska nationalister önskade att finska skulle vara landets enda språk, medan den traditionella svensktalande eliten gärna såg över Östersjön för stöd i inrikespolitiska frågor, däribland den ofta infekterade språkfrågan. En del finska nationalister såg därför med stor misstro på Sverige.
Ett annat problem var det finska inbördeskriget 1918 - svenska socialdemokrater, som dominerade svensk politik från 1932 och framåt, hade inga större problem med att den vita sidan vann eller att en svensk frivillig brigad deltog på den vita sidan. Men att omkring 7 300 röda avrättades summariskt och framförallt att 11 600 dog i fångläger skapade stor harm i Sverige. Svenska socialdemokrater var mindre villiga att stödja Finland med detta färskt i minne - en del av de som dött var vänstersocialister och det fanns vid tiden en sådan faktion inom den svenska socialdemokratin.
Ett annat problem som fick svenska politiker att se snett på Finland var Lapporörelsen. Det var en högerradikal utomparlamentarisk organisation som ägnade sig åt anti-kommunistisk agitation och som med tiden radikaliserades till att ta till våld. Vid så kallade 'skjutsningar' kidnappades för rörelsen misshagliga personer (i början mest kommunister och vänstersocialister) och kördes österut till Sovjetiska gränsen, 'där de hörde hemma'. Grov misshandel hörde till skjutsningarna och rörelsen begick åtminstone tre mord under sin mest livliga period 1929-32. Svenska socialdemokrater såg med fasa på hur rörelsen mer eller mindre tolererades öppet ändra fram till den började ge sig på borgerliga finska politiker som den förre presidenten Kaarlo Juho Ståhlberg 1930, då de ansågs alltför undfallande mot kommunismen (man hade misslyckats i första omgången att införa undantagslagar och förbjuda kommunistpartiet). 1932 startade rörelsen ett väpnat uppror genom att gå in med 400 skyddskårister och avbryta ett socialdemokratiskt möte. Man samlade 10 000 man och röster höjdes för att man skulle gå mot Helsingfors (som Mussolinis marsch till Rom), men allt annat än enighet i de egna leden, de borgerliga politikernas fördömanden och fylleri hos ledningen (bland annat Generalstabschefen Kurt Martti Wallenius) gjorde att det hela rann ut i sanden. 102 ledare arresterades och övriga fick återvända hem. Omkring 20 dömdes.
Från 1938 påbörjades nya förhandlingar om ett gemensamt försvar av Åland, i största hemlighet. Men nu började det knaka ordentligt i relationerna. De svenska officerare som reste till Helsingfors för förhandlingarna möttes av Överste (senare Generalkvartermästare och Generalmajor 1939 och 1942 Generallöjtnant) Aksel Airo. I teorin var Överste Airo den perfekta kandidaten från den finska sidan. Han var chef för generalstabens operativa avdelning och sekreterare i försvarsrådet och en av Marskalk Mannerheims närmsta män. Få hade så detaljerade kunskaper i den finska försvarssituationen som han. Han var gediget utbildad vid Saint-Cyr (Frankrikes finaste officersskola) och dessutom känd som en stor patriot och finsk nationalist - med bakgrund av de finska nationalisternas misstro mot Sverige var ett avtal förhandlat av en av dem förmodligen något de kunde acceptera.
Överste Airo, som talade utmärkt svenska, vägrade att använde det språket i förhandlingarna, som fick föras på franska istället. Visserligen var franska standarspråket för diplomatiska förhandlingar fram till 1945 då engelska tog över, men Överste Airo beskrevs i förhandlingarna som arrogant, rakt på sak och allt annat än artigt hövisk. Förmodligen trodde han inte att svenskarna skulle få något godkännande från sin neutrala regering till något verkligt samarbete och att förhandlingarna var ett slöseri med tid. Enligt en källa ska han vid ett tillfälle, då han staplat krav på hög och fått frågan vad Finland kunde erbjuda Sverige i utbyte ha svarat "Vi är inte här för att diskutera vad ni kan få av oss utan vad ni kan ge oss!" Atmosfären har beskrivits som kall och förhandlingarna ledde inte till någonting, trots att Rickard Sandler, svensk utrikesminister var en stor proponent av ett Nordiskt försvarssamarbete.
Man ska inte glömma att det svenska försvaret sedan nedrustningen 1925 var relativt svagt även om det var det starkaste i Norden fanns det många brister. Den svenska statsministern, Per-Albin Hansson hade själv suttit som försvarsminister när besluten om nedrustning togs och var med i den försvarskommission som påbörjade upprustningen så sakteliga 1936, så han var väl medveten om det svenska försvarets skick.
Det är mot den här bakgrunden som man får betrakta det nej som Per-Albin Hansson gav den finska utrikesministern Väinö Tanner när han formellt frågade efter officiellt svenskt militärt stöd till Finland i ett brev den 27:e oktober 1939.
En del säger att ett svenskt ja hade fått Stalin, som var en försiktig opportunist, att backa och aldrig invadera Finland. Andra säger att Stalin räknade med ett svenskt ingripande redan från början, och det var därför som motoriserade och mekaniserade trupper sattes in för att ockupera Finland innan svenskarna hann föra över trupper. Trupper som var mycket illa lämpade för vinterkrigföring i de finska skogarna och som finnarna hemförde stora framgångar emot.
Den 13:e december 1939 bildades den svenska samlingsregeringen och Christian Günther, en opolitisk tjänsteman blev utrikesminister. Finland förlorade en av sina största vänner i den svenska regeringen. Men Günther var också enormt mycket mer populär i Berlin än Sandler varit.
Under hela vinterkriget försökte Sverige få till förhandlingar mellan Sovjet och Finland, vilket i delar av Finland sågs som en kniv i ryggen - istället för att stödja Finland försöker Sverige sälja ut Finland! Sovjeterna var dock envisa och erkände endast sin marionettregering, den så kallade Terijokiregeringen ledd av Otto Ville Kuusinen som satt i badorten Terijoki (en av de första byar Sovjet erövrat) med begränsad kontakt med verkligheten och beslutade om 8 timmars arbetsdag (vilket Finland haft sedan 1918!). Den 29:e januari kom dock ett genombrott. Den sovjetiska ministern (endast stormakter hade ambassadörer till varandra på den här tiden, till mindre länder och mindre länder emellan hade man envojer eller ministrar) Aleksandra Kollontaj meddelade att man var beredd att förhandla med regeringen i Helsingfors.
Den 26:e februari hade finnarna dragit sig tillbaka till sin tredje och sista försvarslinje på karelska näset och anhöll återigen officiellt om svenskt militärt stöd. Sverige sa nej, men planerade att skicka en stor mängd reguljär trupp som 'frivilliga' och deras vapen som 'understöd' varvid de kunde utrustas i Finland och sättas in direkt vid fronten. Den tyska militärattachén i Sverige fick dock nys på dessa planer och från Berlin sattes in högsta tryck för att få Sverige att avstå från planerna. Eftersom de västallierade samtidigt tillkännagivit att de tänkte hjälpa finnarna med reguljära trupper som skulle landstiga i Narvik och åka på malmbanan till Haparanda och sedan vidare in i Finland (och på vägen enligt hemliga planer ockupera malmfälten) ställde Sverige in planerna - att samtliga stormakter i Europa skulle vara fientligt inställda var helt enkelt lite för mycket.
Till slut meddelade Marskalk Mannerheim att fortsatt motstånd bara var möjligt antingen med direkt svenskt ingripande eller för att fördröja sovjeterna tillräckligt för att evakuera så många civila och deras bohag som möjligt till Åland och Sverige. Den 12:e mars skrevs till slut freden på. Finland hade räddat sitt oberoende, men för hur länge?
Redan sommaren 1940 började Sovjet göra framstötar till Tyskland om att de villa 'avsluta den finska frågan' men fick inga entydiga svar. Vid den nya finsk-sovjetiska gränsen genomförde röda armén nästan dagligen provokationer mot de finska gränsposteringarna.
I den här miljön var Finland desperat efter hjälp. Man insåg i Helsingfors att en ny match mot Sovjet var på gång och ville den här gången till varje pris inte så ensam. Den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, mötte den 20:e september officiellt utrikesminister Christian Günther och föreslog en statsunion. Det hela hade redan diskuterats livligt under sommaren, både i press och på lägre nivå, men nu gjordes en officiell framställan. De båda ländernas krigsmakter skulle kombineras till en under befäl av Marskalk Mannerheim och utrikespolitiken skulle skötas helt och hållet från Sverige. Finland skulle ge upp sin rätt att ha en egen utrikespolitik i utbyte mot totalt militärt stöd från Sverige. På så vis hoppades man att kunna få stöd för projektet både i de båda länderna och hos stormakterna, då Sveriges utrikespolitik var erkänt strikt neutral.
Den sovjetiska ministern i Stockholm, Aleksandra Kollontaj var personligen en stor vän av både Sverige och Finland och uppmuntrade till en början förhandlingarna. Men i Moskva sågs en union som en potentiell fiende med siktet inställt på revanschkrig - så hette det i alla fall i de officiella kommunikéerna. Mer troligt var att man ville isolera Finland från Sverige för att kunna slutföra sin erövring.
Sverige ställde dock ett flertal krav på Finland i förhandlingarna. Unionen skulle vara strikt neutral. Finland måste helt avsäga sig alla krav på att återfå de territorier man förlorat och både Sovjet och Tyskland måste vara om inte entusiastiskt så i alla fall inte fientligt inställda. Den 4:e november 1940 meddelade Minister Kollontaj Moskvas motstånd mot planerna och den 6:e december kallades finske ministern i Moskva, Paasikivi upp till Molotovs utrikesministerium i Kreml för att bli informerad om att samtal om svensk-finskt samarbete stred mot marsfreden. Med det punkterades unionsfrågan tämligen effektivt och de desperata finnarna vände sig till tyskarna - som mer än gärna försedde dem med vapen och ammunition ur de byten de tagit i Polen (37mm Bofors pansarvärnskanoner och 40mm Bofors luftvärnskanoner) och Frankrike (hjälmar, jaktplan, flygmotorer, reservdelar, pansarvärnskanoner) samt egna produkter till mycket låga priser och också skickade trupp i civil klädsel för att hjälpa till med att bygga försvarslinjer.
I mars 1941, när sovjeterna insett att tyskarna börjat få stort inflytande i Finland (och kanske också att de hjälpte till att bygga upp den finska armén för ett revanschkrig) kallades Minister Paasikivi återigen upp till Molotov för att bli meddeland om att Sovjet nu inte såg några problem med svensk-finskt samarbete eller till och med en union. Men då fanns redan uniformerade tyska trupper på plats i Finland och det var alldeles för sent.
Så, för att sammanfatta. Från svenskt perspektiv var finnarna politiskt suspekta (inbördeskriget, den vita terrorn, Lappo-rörelsen) och sedan arroganta, krävande, otacksamma och revanschistiska.
Från finskt perspektiv var svenskarna lata, ovilliga att lova någonting, fanns inte på plats när det gällde trots att Finlan blödde och dog som de gjort i fem hundra år tidigare för att skydda Sverige mot ryssen och mesiga mot både Tyskland och Sovjet.
Kort sagt, det gick knackigt, trots mycket god vilja på båda sidor.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2015.04.07 17:52 fortyhouraweek Rättighetsalliansens nyhetsbrev från april

Affärsområde piracy
Utredningen av Dreamfilm, Piratehub, Tankafetast och Tfplay växer allt mer. Fem personer är nu misstänkta och polisen fortsätter med nya åtgärder. Omfattningen på den illegala verksamheten har varit mycket stor och åklagaren beskriver det som näringsverksamhet. Detta öppnar upp för åtal som inkluderar olika former av ekonomisk brottslighet.
Skadeståndsprocesser i media
Dagens Nyheter publicerade nyligen en artikel som illustrerade en del av de pågående skadeståndsprocesserna mot åtalade och dömda pirater. Rättighetsalliansen som driver dessa processer för de utsatta rättighetshavarnas räkning har arbetat fram en modell som leder till mycket höga skadestånd. Efter Dagens Nyheters artikel kritiserades modellen av jurister som ansåg att den ledde till alldeles för höga belopp. Rättighetsalliansens inställning är att det är bra att värdet på film och skador till följd av piratkopiering prövas av oberoende domstolar.
Till skillnad från debatten i media måste alla påståenden i en rättegång bevisas och fakta redovisas. Utfallet i rättegångarna talar sitt tydliga språk, skadestånden har accepterats.
Piracy i media
Två tunga journalister i svensk media har på kort tid gjort uttalande som fått stor uppmärksamhet. Robert Aschberg skrev i Aftonbladet ”Du som laddar ner film är ju bara snål”och ”Läs det här innan ni laddar ner nästa film”.Jan Scherman skrev i SVD att ”De som stjäl filmer är vilka Medelsvenssons som helst”.
Klartecken för datalagring
Den svenska lagstiftningen kring datalagring har som bekant utsatts för hård kritik framförallt från vissa internetleverantörer. Sten Heckscher, som utsetts av regeringen har därefter utrett frågan och kommit fram till att i princip behöver inget ändras i den svenska lagen.
EU-domstolens avgörande om live streaming
I slutet av förra veckan kom EU-domstolen med sin dom i målet där en man har lagt upp länkar på sin webbplats genom vilka man kunde kringgå C Mores betalvägg för att se hockeymatcher i Elitserien i ishockey. C More hade uppmanat mannen att ta bort länkarna från webbplatsen.I artikel 3.2 (som avser skydd för närstående rättigheter i infosoc direktivet), anges att ensamrätten gäller när användarna själv väljer var och när de ska se på en utsändning "on demand", det vill säga inte direktsändningar.
Frågan från Högsta domstolen var om det finns hinder för en lagstiftning, som den svenska, som innebär att ensamrätten utvidgas till direktsändningar av idrottsevenemang på internet. EU-domstolen har kommit fram till att det inte finns något sådant hinder.-Vi är naturligtvis glada över beskedet från EU-domstolen. Domen är positiv för C More och branschen och får betydelse inte bara i det aktuella målet utan även i andra mål och ärenden som avser streaming av sportevent, säger Daniel Adrian jurist på C More
Finland moderniserar upphovsrätten
I vår omvärld blir det allt vanligare att förebygga brott genom att hindra tillgången till tjänster där användarna begår brott. I Norden har Danmark sedan länge tillämpat denna metod och Norge antog nyligen en modern lagstiftning på området. Inom kort kommer nu även Finland att anta en lag som gör dessa brottsförebyggande åtgärder möjliga. Den information som finns om det finska förslaget tyder på en funktionell lagstiftning där man bland annat inte valt att vältra över administrationskostnaderna på de utsatta rättighetshavarna.
Juridiska åtgärder direkt mot den misstänkte intrångsgöraren fortsätter att vara det primära målet. Men, det är inte alltid möjligt när det kommer till intrång online. Därför, är det en extremt positiv utveckling att rättighetshavarna också i Finland äntligen får ett effektivt sätt att vidta åtgärder mot illegala tjänster som drivs i utlandet av anonyma administratörer, säger CIAPC vd Jaana Pihkala.Det enda land som saknar en modern lagstiftning på området är därmed Sverige som också är det i särklass mest utsatta för piracy. Kan det finnas ett samband?
Danskt blockeringsavgörande
Rettighedsalliancen i Danmark nådde nyligen framgång då de fick domstolen att blockera 12 illegala tjänster i en och samma dom. De danska användarna som försöker nå de illegala tjänsterna nås numera av information om var de kan hitta den efterfrågade filmen, lagligt.
EU-kommissionär vill ta bort geoblocking
Inom EU pågår just nu en intensiv debatt om den digitala inre marknaden. Vissa menar att de territoriella avtal som för exempelvis filmer och böcker rimmar illa med den digitala inre marknaden, vars mål är att man ska kunna ta del av innehåll när som helst, var som helst och på vilken enhet som helst. Kritiken mot förslaget är starkt, inte minst från rättighetshavarna.
Månadens krönika: Hotet mot yttrandefriheten
Piratrörelsens talesman Peter Sunde verkar har problem med yttrandefriheten. Han vill få Lars Vilks att sluta att säga och göra vissa saker eftersom Sunde inte gillar Vilks åsikter. Sundes problem är att hans och piratrörelses standardargument är de kan göra vad de vill på nätet i yttrandefrihetens namn. Sundes briljanta lösning är att uppfinna begreppet ”allmänmänskliga värderingar” som då Vilks istället skulle ha brutit mot. Vad detta begrepp innefattar är oklart men det praktiska är att man inte behöver ta hänsyn till jobbiga saker som demokratiskt fattade lagar.
Gissningsvis kommer aldrig intrång i den grundlagsskyddade upphovsrätten eller visning av mördade barn att klassas som brott mot allmänmänskliga rättigheter. Eftersom Vilks har brutit mot Sundes idé om ”allmänmänskliga värderingar” beskrivs han av Sunde som ”äcklig”. Fatwastrategin att upprätta ett eget normssystem med eget tolkningsföreträde och möjlighet att förtala eller hota meningsmotståndare har länge använts framgångsrikt av delar av piratrörelsen. Myndigheter som fattar impopulära beslut utsätts för sabotage av hemsidor och personer som motsätter sig hotas och trakasseras. Detta har inneburit att mycket få upphovsmän vågar framträda offentligt vilket har snedvridit hela debatten. Detta är naturligtvis ett hot mot yttrandefriheten och det är besynnerligt att MEG som gav honom plattformen att tala inte tydligare markerade sitt tydliga avståndstagande.
Rättighetsalliansen på SFU
Nyligen talade Rättighetsalliansen på Svenska föreningen för upphovsrätts årsmöte den 30 mars på temat "Kampen mot piratkopieringen på nätet: Hur sker intrången idag? Hur arbetar Rättighetsalliansen? Vilka är utmaningarna?".
submitted by fortyhouraweek to sweden [link] [comments]


2014.12.17 18:02 vonadler HPSA: Sverige - krona, region, imperium, nation, språk.

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men den nya betydelsen är på Bromskloss utmärkta inrådan Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag tänkte jag tala lite om landet Sverige och dess framväxt, identitet, folk och språk.
Det är först kring den tidiga medeltiden (vikingatiden) vi har några källor om det område som idag utgör Sverige - innan dess vet vi väldigt lite om de politiska, kulturella och övriga strukturerna i det som idag är Sverige.
Vad vi faktiskt vet är att folk identifierade sig med sin region, sitt ting och sina traditioner. Det fanns ett gemensamt språk, men skillnaderna i dialekter var så stora att det i flera fall var som olika språk. Detta gällde hela norden på den tiden.
Under vikingatiden finns inget Sverige. Istället finns det Svealand, Östergötland, Västergötland, Gotland, Småland, Jämtland, Kvenland (ett finsktalande område i nuvarande Norrbotten), Sydsapmi, Nordsapmi och Hälsingland. Bohuslän är under norsk kontroll och Skåne, Blekinge och Halland under dansk. Ingen av dessa är en del av det som ska bli Sverige på den här tiden.
Det finns inga säkra källor på att någon är Kung över hela Sverige innan dess. Ibland hävdas att Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung ska ha enat Sverige, men några entydiga bevis har vi inte.
Den första Kungen som regerar över de tre stora delarna av Sverige utan att dessa efteråt splittras igen är Sverker Cornubesson (eller Årsällsson), även kallad Sverker den äldre som blev Kung över Svealand 1130 och Västergötland och Östergötland 1134.
Någonstans här uppstår de facto en svensk krona och blir allmänd accepterad. För att få en krona de jure var man tvungen att bli kallad rex av påven - men eftersom Sverige och Svealand båda betecknades Seuciae på latin är det svårt att avgöra när påven egentligen betecknade Sverige som ett land snarare än tre länder förenade under samma monark.
En krona är på den här tiden så nära man kommer ett land eller en nation. Det är ett område som har en monark och ofta (men inte alltid) ett parlament (om man har ett sådant), ett språk (med dialekter) och en lag.
Någonstans under perioden av stridigheter om kronan inkorporeras Småland i dessa stridigheter, och när Sverker Cornubesson blir Kung av alla tre kungarikena är han också Kung (åtminstone till namnet) i Småland.
Jämtland, som fortsatt vara en fristående bonderepublik erövras 1178 av den norske tronpretendenten och blir sedan en del av Norge.
1280 får Sverige sin första gemensamma lag med Alnsöstadgan, vilken etablerar ett världsligt frälse (adel) och deras plikter och rättigheter gentemot kronan.
Sverige får med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet sin första gemensamma lag för hela landet, vilken ersätter de landskapslagar som ditintills
Sverige har nu en gemensam religion (katolicismen), en gemensam lag (Magnus Erikssons landslag), en gemensam samhällsstruktur (med adeln) och en monark. Man kan nu med befog säga att kronan Sverige finns. Dock identifierar de flesta sig fortfarande med sin region snarare än som svensk. Det är inte förrän 1436, vid Uppsala som ett nationellt parlament i form av ståndsriksdagen (med alla fyra stånden representerade) uppstår. Innan dess regerade de lokala tingen fortfarande. Gotland är underställt Kungen av Sverige, men har inga plikter gentemot honom, till skillnad från de andra delarna.
Hur är det då med språk under medeltiden? Stockholm och Visby är Hansastäder och en majoritet av borgarna talar plattyska. Man har också inkorporerat Åland och sydvästra delen av Finland och börjat hävda en rätt att lägga skatt och tull på kustsamerna längs norrlandskusten. Det talas därmed också lite samiska och finska i kronan Sverige.
Under den här tiden börjar folk att identifiera sig mindre med sin region - men inte mer med någon större region eller kronan, utan istället med sina rättigheter och sin samhällsklass. Den svenska allmogen är livrädd att gå samma väg som polska och danska bönder, där de förra hamnat i fullständig livegenskap och de senare i en semi-livegenskap. Man vill behålla sitt gamla samhällssystem och gör gemensam sak med allmogen i andra regioner, landskap och landsdelar. Man vägrar de danska kungarnas försök till centralisering av riket. Många vill gärna ha t.ex. Slaget vid Brunkeberg 1471 till en stor nationalistisk seger - faktum är att även på den danske kungens sida stod svenska stormän och svensk allmoge, om än i betydligt mindre grad än på Sten Gustavsson (Sture)s sida.
Även om det börjar växa fram större identiteter här så omfattar de inte hela folket. Det är allmoge med de gamla rättigheterna (inklusive bergsmännen) och adel i kronan Sverige som är de två identiteterna som finns under perioden.
Adeln talar i hög grad plattyska under senmedeltiden. Prästerna talar latin och det lokala språket i sitt stift. Borgarna talar plattyska och bönderna talar svenska och finska (med ett stort antal dialekter).
Sedan kommer vi upp till tidig modern tid och det vi i Sverige gärna kallar stormaktstiden, då vi importerar ett stort antal utländska adelsmän (ofta legoknektskaptener som adlats för sina insatser), bergsmän och industrimän. De tidigare talar ofta franska, skottska, engelska eller tyska (plattyska och högtyska börjar bli två dialekter snarare än två språk vid den här tiden) medan de senare pratar nederländska, flamländska eller franska.
Sverige byter tro från katolicismen till protestantismen.
Folk identifierar sig nu mer och mer efter sin samhällsklass. Under Kalmarkriget (1611-1613) har bönder i Småland och Norra Skåne täta kontakter, varnar varandra för ankommande arméer och hjälper till med varor och mat om den ena sidan behöver gömma sig i skogarna för en invasion. Att man var bönder var en större gemensam faktor än gränsen mellan Danmark och Sverige.
Högadeln flyttar fram sina positioner under den här tiden, samtidigt som lågadeln blir beroende av statliga arbeten som officerare och byråkrater för sitt uppehälle. Båda bevakar svartsjukt sin position. Bönderna, som nu fått en klass av torpare och jordlösa lantarbetare i sin grupp motarbetar envist adels ökade rättigheter, medan borgarna växer som klass och prästernas roll förändras med reformationen.
Kronan Sverige växer med Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre, Halland, Bohuslän, Kexholm, Skåne och Blekinge under den här perioden. Imperiet Sverige växer också med Estland (som har sin egen lantdag och egna lagar), Livland, Vorpommern, Bremen, Werden, Wismar (alla som Estland) och Ingermanland.
Språkligt? Adeln gör franska till sitt modersmål under den här perioden - de flesta av dem talar svenska knackigt och med fransk brytning. Borgarna talar tyska, nederländska och flamländska. Bönderna talar svenska, finska, estniska, lettiska, tyska och ryska.
1735 etableras ett permanent översättningskontor i riksdagen så att den finsktalande allmogen kan adressera riksdagen på finska om de så vill.
Överlag är Sverige väldigt avslappnat vad gäller språk under den här perioden. Svenska präster översätter bibeln och Luthers katakes till Estniska och Lettiska och drar runt på landsbygden för att lära Ester och Letter att läsa (men inte nödvändigtvis skriva) hjälpligt så de kan läsa katakesen. Från att ha haft tyska som enda tillåtna officiella språk (i dokument och byråkrati) kan Ester och Letter använda sina egna språk. Ett estniskspråkigt universitet grundades vid Tartu 1632 av Gustav II Adolf.
Hur ser det nu ut med hur folk identifierar sig? Fortfarande är samhällsklass det vanligaste. Religion är också viktigt, men eftersom den största delen av Sverige och dess provinser är protestantiskt är det mer en identifikation utåt, inte inåt. Vilken krona man tillhör är också viktigt, eftersom det talar om vilka rättigheter och lagar man är van vid, relativt sin samhällsklass. Först efter det kommer språk. En svenskspråkig bonde på Dagö identifierade sig som bonde, arrendator, protestant, estlänning och svensktalande, ungefär i den ordningen.
Efter den här perioden har Sverige gått igenom en turbulent tid där högadeln har fått sin egendom reducerad, flyttat fram sina positioner under frihetstiden och sedan förlorat massivt både i prestige och i rättigheter efter förlusten av Finland. Samtidigt börjar tre klasser som inte passar in i det tidigare samhällssystem att växa fram - fabrikörer och industrialister, jordlösa lantarbetare och industriarbetare. Borgerskapet har i högre utsträckning börjat tala svenska och städerna, som blivit större och hem åt industrialister och industriarbetare har blivit svenskspråkiga. För första gången i Sveriges historia talas det i Sverige i princip bara ett språk - svenska. Detta är från c:a 1809 och framåt.
Bönderna är dock också på frammarsch - skiften och nya verktyg (lien, spettet, järnspaden, järnplogen) samt utdikningar gör att landräntan, den fasta skatten på jord, trots att den är fast går ner från c:a 33% av skördens värde 1700 till c:a 10% av skördens värde 1880.
Någonstans under den här perioden börjar människor identifiera sig som en nationalitet före de identifierar sig som en samhällsklass. Samtidigt börjar de svensktalande i Finland att försöka bli finnar istället för att vara svenskar enligt devisen "vi kan inte längre vara svenskar, vi vilja icke bli ryssar, låt oss bli finnar".
Samtidigt uppstår den socialistiska internationalen som betonar samhörigheten mellan klasser i olika länder och hävdar att man ska identifiera sig med sin samhällsklass snarare än sitt språk eller sitt land igen.
Även i andra samhällsklasser betonar man gärna närheten med Tyskland (inom stora delar av den industriella och akademiska eliten) eller vikten av att känna samhörighet med vissa ideal snarare än människor av samma språk.
Nu hinner jag inte mer, så jag får summera.
Sverige kan sägas finnas från 1134 någon gång.
Folk identifierar sig från början med sin region och sin religion. Sedan går det över till samhällsklass och religion, sedan samhällsklass, rättigheter och religion och först senare språk, land och religion.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]